Berättelsen förtäljer om hur man som gammal behöver få minnas. Visst är "arbetsterapi" bra men det råddar till tankarna om tider som flytt :) 

Låt oss få minnas det lyckliga stunderna!

TÄNKVÄRT  

GUD BEVARE MIG FÖR ARBETSTERAPEUTEN! 

Gud bevare mig för arbetsterapeuten! 

Hon menar så väl, men jag har inte tid att göra hennes korgar. 

Jag vill återuppleva en dag i juli, när Sam och jag var ute och plockade bär. 

Jag var arton. 

Mitt hår var tjockt. 

Och jag flätade det och fäste upp flätan runt huvudet för att håret inte skulle fastna i taggiga grenar. 

Men när vi satte oss ner i skuggan för att vila tog jag nålarna ur håret och håret föll ner. Och Sam friade. 

Det var nog inte riktigt hederligt. 

Att utnyttja mitt hår för att få honom att bli kär i mig. 

Men det blev ju ett bra äktenskap. 

Åh, här kommer hon, arbetsterapeuten, med sax och klister. 

Har jag inte lust att göra ett klisterarbete? 

Nej, säger jag. Jag har inte tid. 

Prat, säger hon, ni kommer att leva i många år till. 

Det var inte det jag menade. 

Jag menade att i hela mitt liv har jag gjort saker. 

För folk, med folk. 

Jag måste få hinna tänka efter och känna efter. 

Tänka på Sams död först och främst. 

När slutet var nära frågade jag om det var något jag kunde göra för honom. 

Han sa: Ja, släpp ner ditt hår. 

Jag sa: Åh Sam, det är tunt nu. Och grått. 

Snälla du, bad han. Släpp ner det ändå. 

Jag gjorde det och han sträckte fram handen med dess genomskinliga hud. Jag såg de blå ådrorna. 

Och han smekte mitt hår. 

Om jag sluter ögonen känner jag din hand Sam. 

Ryck upp er nu, säger terapeuten. 

Ni kan väl inte sitta här och sova hela dagen. 

Hon ville veta vad jag hade för hobby förr. 

Stickade jag? Virkade jag? 

Ja det gjorde jag. Och lagade mat. Och städade. 

Och fostrade barn. 

Och saker hände mig. Underbara saker. 

Förfärliga saker. 

Jag måste få tänka igenom dem, ordna dem på minnets hyllor. 

Terapeuten kommer med glittrande kulor och frågar om jag har lust att göra ett halsband. 

Det är en snäll flicka, arbetsterapeuten. 

Och hon menar så väl. Så jag säger till henne att det får jag kanske lust till. 

En annan dag. 

Denna dikt hittades på en arbetsterapiavdelning men ingen vet vem som skrivit den.

Ha en fin dag!

(Lånad bild)

”Skvallerbytta bingbång går i alla gårdar, slickar allas skålar”

Kom att tänka på denna ramsa från då när jag var barn. Har för mig att om nån skvallra om något så brukade vi ropa just denna ramsa.

Barn tar till sig fort olika utryck och får man för sig att det är nåt kul med det så blir det en vana att använda ramsan.

Minns även en gåta som vi alltid frågade om: ” När i Helsingfors det sågas, flyger spån runt i landet.” alltså skvaller som sprider sig som spån från ett ställe till annat....

Varför jag kom att tänka på just skvaller, är att jag blir så irriterad på hur man pratar om andra, om deras liv, om hur de är ...osv

Barn som är elaka mot kompisar och som mobbar de som inte passar in.

Har funderat vad det beror på när man skvallrar?

Tyvärr är både barn och vi vuxna mästare på att tala illa om andra.

Är det avundsjuka? Eller försöker man föra blickarna bort från sitt eget jag, för att nedvärdera någon annan?

Kanske man inte själv har rent mjöl i påsen?

Till vilken nytta är skvaller? Ingen nytta alls tycker jag om det inte är i gott syfte.

Att förtala eller baktala, om andra, (oftast är det ju i ont syfte) blir man ju inte själv en bättre människa och hur mår man sen efteråt, då den berörda får veta vem som satt i gång ryktet?

Osanning och lögner har en tendens att komma i dagsljus, förr eller senare. Kanske av misstag eller kanske också medvetet, berättar någon om källan till ryktet, i syfte att försöka vara ärlig.

Ryktet har också en tendens att förändras under vägens gång och bli något helt annat än det var från början.

Skitsnacket är givetvis överallt och oundvikligt men att vi vuxna människor baktalar för nöjets skull det kan inte vara lycklig.

ingen människa är felfri, man gör misstag. Du, jag och alla andra men tror att vi alla behöver tänka på vad vi säger, hur vi säger och till vem vi säger och kanske istället tänka och tala gott om våra medmänniskor!

”Skvallra inte. Skvaller klassar ner den som skvallrar mer än den som skvallret handlar om.”

-James R. Fisher-

Vi kan inte göra om människor. Vår uppgift är att själva bli bättre människor och att göra andra lyckliga, och det räcker för att hålla oss fullt sysselsatta.

-The Atlantic-

Agneta.

Ingen har mera någon respekt ... får man höra nu som då i olika sammanhang.

Vad är egentligen respekt?

Synonymer till respekt:

aktning, vördnad, omtanke, hänsyn, högaktning; prestige, anseende, uppskattning, erkännande, förtroende; auktoritet, pondus, myndighet; fruktan, rädsla

Ordet betyder en hel del saker, men jag tycker inte att respekt skall vara rädsla och fruktan. Visst kan det bli så också men då tycker jag mera att det känns, som att ringakta någon, om någon menar att, då man visar respekt, skall man vara underdånig någon, då har respekten försvunnit hos den som påstår det. Klart att man ändå skall, respektera och lyssna till personer som besitter en högre befattning, vi har alla olika uppgifter i hemmet i skolan och arbetslivet och vi skall inte nedvärdera dem som leder och lär oss.

Då jag var barn, fick vi lära oss att, högakta äldre människor, öppna dörren åt dem, nia inte dua o.s.v det sitter i ännu idag att säga ni till dem man inte känner. Kanske du känner igen dig i det?

Läste någonstans : ”Människovärde och respekt är ingenting man kan kräva. Det gör man sig förtjänt av genom att göra rätt för sig.”

Nej det kan man inte kräva, men jag tror att om vi själv visar hänsyn och omtanke och visar uppskattning för andra då respekterar andra oss också, men om vi bara alltid kräver att andra skall respekter oss, utan att vi själv har försökt förtjäna respekt, då blir det nog helt fel.

Jag tror att vi inte idag uppskattar, om någon påpekar till oss om vi gjort något fel, för det uppfattas som nedvärderande, istället kunde man ju se det som så att, det är omtanke om mig för att den personen uppskattar mig som person och även det jag gör och vill att det skall gå bra för mig.

Respekt är erkännande och uppskattning, inte nedvärderande!

Att respektera andra är att vara trygg i sig själv, men ändå ödmjuk till att lyssna till någon annans åsikt.

Ordet kan tolkas på många sätt och vi har säkert olika uppfattning om vad respekt är, men här kom lite av mina tankar :)

Ha en trevlig dag alla som tittar in!

Agneta