Berättelsen förtäljer om hur man som gammal behöver få minnas. Visst är "arbetsterapi" bra men det råddar till tankarna om tider som flytt :) 

Låt oss få minnas det lyckliga stunderna!

TÄNKVÄRT  

GUD BEVARE MIG FÖR ARBETSTERAPEUTEN! 

Gud bevare mig för arbetsterapeuten! 

Hon menar så väl, men jag har inte tid att göra hennes korgar. 

Jag vill återuppleva en dag i juli, när Sam och jag var ute och plockade bär. 

Jag var arton. 

Mitt hår var tjockt. 

Och jag flätade det och fäste upp flätan runt huvudet för att håret inte skulle fastna i taggiga grenar. 

Men när vi satte oss ner i skuggan för att vila tog jag nålarna ur håret och håret föll ner. Och Sam friade. 

Det var nog inte riktigt hederligt. 

Att utnyttja mitt hår för att få honom att bli kär i mig. 

Men det blev ju ett bra äktenskap. 

Åh, här kommer hon, arbetsterapeuten, med sax och klister. 

Har jag inte lust att göra ett klisterarbete? 

Nej, säger jag. Jag har inte tid. 

Prat, säger hon, ni kommer att leva i många år till. 

Det var inte det jag menade. 

Jag menade att i hela mitt liv har jag gjort saker. 

För folk, med folk. 

Jag måste få hinna tänka efter och känna efter. 

Tänka på Sams död först och främst. 

När slutet var nära frågade jag om det var något jag kunde göra för honom. 

Han sa: Ja, släpp ner ditt hår. 

Jag sa: Åh Sam, det är tunt nu. Och grått. 

Snälla du, bad han. Släpp ner det ändå. 

Jag gjorde det och han sträckte fram handen med dess genomskinliga hud. Jag såg de blå ådrorna. 

Och han smekte mitt hår. 

Om jag sluter ögonen känner jag din hand Sam. 

Ryck upp er nu, säger terapeuten. 

Ni kan väl inte sitta här och sova hela dagen. 

Hon ville veta vad jag hade för hobby förr. 

Stickade jag? Virkade jag? 

Ja det gjorde jag. Och lagade mat. Och städade. 

Och fostrade barn. 

Och saker hände mig. Underbara saker. 

Förfärliga saker. 

Jag måste få tänka igenom dem, ordna dem på minnets hyllor. 

Terapeuten kommer med glittrande kulor och frågar om jag har lust att göra ett halsband. 

Det är en snäll flicka, arbetsterapeuten. 

Och hon menar så väl. Så jag säger till henne att det får jag kanske lust till. 

En annan dag. 

Denna dikt hittades på en arbetsterapiavdelning men ingen vet vem som skrivit den.

Ha en fin dag!

(Lånad bild)